If you're reading this right now, just after, there is only one thing we want you to take in first: you don't need to manage any of the practical things today. The brain is in shock, the body is in shock, and nothing that normally feels simple — answering the phone, remembering what time it is, eating — is working the way it usually does. That's not strange. It's the brain protecting you by slowing everything down.
Many of us remember exactly that feeling: standing in a kitchen full of people and not understanding why someone is asking about coffee. Forgetting what you were going to say in the middle of a sentence. Writing the same thing down five times because you don't trust your memory anymore. That's how it is. That's how it's allowed to be.
This piece is meant as a hand to hold through the first weeks — not a checklist to perform against, but a collection of things that can be done, by you or by someone else, in whatever order feels possible. No order is wrong.
Most Things Can Wait
First, the most important thing: very little must be done today or tomorrow. Bills can wait a few weeks. Wardrobes and rooms don't need to be cleared now, or for several years if needed — there is no deadline for when you're "ready." Decisions about headstones, about urns, about what happens to belongings can almost always be postponed until your head can think clearly again.
If someone around you thinks things should go faster — don't listen to that. You set the pace. There is no right way to do the first weeks. Only your way.
Let Others Help — Concretely, Not Just "Get in Touch"
Many people around you want to help but don't know how. It's worth letting someone close to you organise the help, so that you don't have to delegate tasks yourself in the middle of the shock. Some things that often work well to hand over completely:
Food. Let people bring meals, or ask a friend to set up a simple schedule so food doesn't arrive six days in a row and then never again.
Contacts with authorities and institutions. Someone else can call the relevant bodies to ask what needs to be done, and then tell you at a calm pace.
Picking up and dropping off children. If there are children in the family who need to be at school or nursery, letting another adult take care of that routine in the first weeks gives the children continuity even when you can't manage the drive.
Pets, plants, post. Small things that otherwise become a weight on top of everything else.
Accepting help isn't failing. It's making it possible to survive the first weeks.
If the Police Are Involved
For many of us, the police came to the scene, and it raised a fear we carried for a long time: are we under suspicion of something? Almost never. When someone dies by suicide, a police investigation in many countries is routine — part of establishing the cause of death, just as with other unexpected deaths. It's an administrative process, not a sign of suspicion against you or the family.
It can still feel overwhelming to face police and questions in the middle of shock. If you can, ask someone else to be the one who answers the phone when police or the coroner's office gets in touch, or ask for written information instead of having to hold everything in your head during a call.
The Funeral Home Helps with More Than the Funeral
Many of us engaged a funeral home and were surprised by how much they can actually take off your hands — not just the ceremony, but paperwork, contact with registrars, and practical questions about what needs to be done and when. Ask them directly: "What can you help us with, beyond the funeral?" It's also completely fine to take time choosing a funeral home and to bring a support person to the meetings.
Being Signed Off Work Is Okay — and Common
Not being able to go to work after a loss like this isn't weakness. It's a reasonable response to something extreme. Many of us were signed off work in the first weeks, sometimes longer, and that's entirely normal.
Contact your doctor when you're able — even just a phone call or digital contact is enough to get started. You don't need to explain in detail exactly what happened; it's enough to say that you've lost someone close to suicide and can't manage work right now.
Who Tells Your Employer and School?
It can feel overwhelming to call around and tell the story over and over. Let someone close to you take on that role — to call your employer or the school if there are children involved, and pass on what needs to be said without you having to repeat the story every time. You choose how much is shared, and with whom. Nobody else decides that.
Write Things Down — Memory Fails in Shock
This is one of the most concrete pieces of advice we pass on: get a small notebook or a note on your phone and write down the important things — phone numbers you've been given, what a call was about, what you decided. Shock makes memory unreliable in a way that's entirely normal but also very frustrating. Writing things down isn't pedantic, it's kind to your future self — the one who won't remember who you spoke to on Tuesday.
Accept Support Early
Many of us waited too long to seek community, out of fear of "bothering" people or because we thought we should manage on our own first. But support early in grief — even just sitting beside someone who understands — makes the first weeks a little lighter to carry. You don't have to wait until you "feel bad enough" or until you have words for everything.
There is no manual for the incomprehensible. But you don't have to invent everything yourself, and you don't have to do it alone.
Support right now:
- Mind Självmordslinjen (Sweden): Call 90101 or chat at mind.se — open around the clock, anonymous and free
- 1177 — healthcare advice around the clock
- Emergency: 112
- Cruse Bereavement Support (UK): cruse.org.uk — 0808 808 1677
- International Association for Suicide Prevention: iasp.info
Om du läser det här nu, alldeles nyss efter, så finns det bara en sak vi vill att du tar med dig först: du behöver inte klara av något av det praktiska just i dag. Hjärnan är i chock, kroppen är i chock, och ingenting av det som normalt känns enkelt att svara i telefon, att komma ihåg vad klockan är, att äta fungerar som vanligt just nu. Det är inte konstigt. Det är hjärnan som skyddar dig genom att sakta ner allt.
Många av oss minns just den känslan: att stå i ett kök fullt av människor och inte begripa varför någon frågar om kaffe. Att glömma vad man skulle säga mitt i en mening. Att skriva ner samma sak fem gånger för att man inte litar på minnet längre. Så är det. Så får det vara.
Den här texten är tänkt som en hand att hålla i genom de första veckorna inte en checklista att prestera efter, utan en samling saker som kan göras, av dig eller av någon annan, i den ordning som känns möjlig. Ingen ordning är fel. Det mesta kan vänta Först det viktigaste: väldigt lite måste göras just i dag eller imorgon. Räkningar kan vänta några veckor. Garderober och rum behöver inte tömmas nu, eller på flera år om det behövs det finns ingen tidsgräns för när man är "redo". Beslut om gravsten, om urna, om vad som ska hända med saker och ägodelar går nästan alltid att skjuta upp tills huvudet orkar tänka klart igen.
Om någon i din omgivning tycker att saker borde gå snabbare lyssna inte på det. Du bestämmer takten. Det finns inget rätt sätt att göra de första veckorna på, bara ditt sätt. Låt andra hjälpa konkret, inte bara "hör av dig" Många människor i din närhet vill hjälpa men vet inte hur. Låt gärna någon nära dig organisera hjälpen, så att du inte behöver fördela uppgifter själv mitt i chocken. Några saker som ofta går bra att lämna över helt:
Mat. Låt folk komma med matlådor, eller be en vän att skapa ett enkelt schema så maten inte kommer sex dagar i rad och sedan aldrig igen. Kontakter med myndigheter och instanser. Någon annan kan ringa försäkringskassan, banken eller arbetsgivaren och fråga vad som behöver göras, och sedan berätta för dig i lugn takt. Hämtning och lämning av barn. Om det finns barn i familjen som ska till skola eller förskola, låt gärna en annan vuxen ta hand om den rutinen den första tiden, så att barnen har kontinuitet även när du inte orkar köra. Husdjur, växter, post. Små saker som annars blir en tyngd ovanpå allt annat.
Att ta emot hjälp är inte att misslyckas. Det är att göra det möjligt att överleva de första veckorna. Om polisen är inblandad För många av oss kom polisen till platsen, och det väckte en rädsla vi bar länge: är vi misstänkta för något? Så är det nästan aldrig. När någon dör i suicid är en polisutredning i Sverige rutin en del av att fastställa dödsorsaken, precis som vid andra oväntade dödsfall. Det är en administrativ process, inte ett tecken på misstanke mot dig eller familjen.
Det kan ändå kännas överväldigande att möta poliser och frågor mitt i chocken. Om du kan, be någon annan att vara den som svarar i telefon när polisen eller rättsmedicinska myndigheten hör av sig, eller be att få skriftlig information i stället för att behöva hålla allt i huvudet under ett samtal. Begravningsbyrån hjälper med mer än begravningen Många av oss anlitade en begravningsbyrå och blev förvånade över hur mycket de faktiskt kan avlasta inte bara ceremonin, utan även dödsboanmälan, kontakt med Skatteverket och praktiska frågor om vad som behöver göras och när. Fråga byrån rakt ut: "Vad kan ni hjälpa oss med, utöver begravningen?" Det är också helt okej att ta tid på sig att välja byrå och ta med en stödperson till mötena. Sjukskrivning är okej och vanligt Att inte kunna gå till jobbet efter en förlust som denna är inte svaghet. Det är en rimlig reaktion på något extremt. Många av oss blev sjukskrivna de första veckorna, ibland längre, och det är fullt normalt och något vårdcentralen möter regelbundet.
Kontakta din vårdcentral så snart du orkar även bara ett telefonsamtal eller en digital kontakt räcker för att komma igång. Du behöver inte formulera exakt vad som hänt i detalj; det räcker att säga att du mist en närstående i suicid och inte klarar av arbete just nu. Vårdcentralen kan också hjälpa dig vidare till samtalsstöd om och när du är redo för det. Vem berättar för arbetsgivare och skola? Det kan kännas övermäktigt att själv ringa runt och berätta vad som hänt, om och om igen. Låt gärna en närstående ta den rollen ringa din arbetsgivare, eller skolan om det finns barn inblandade, och förmedla det som behöver sägas utan att du behöver upprepa historien varje gång. Du väljer själv hur mycket som ska berättas, och för vem. Ingen annan bestämmer det. Sociala medier och konton kan vänta Kontot hos den som dött, deras profiler, deras mejl allt det kan vänta. Det finns ingen brådska att stänga eller radera något. Många väljer att låta profiler vara kvar länge, som en plats att besöka; andra vill hantera det snabbt. Båda är rätt, för att det är din och familjens sak, i er egen takt. Skriv upp saker minnet sviker i chock Det här är ett av de mest konkreta råd vi bär vidare: skaffa en liten anteckningsbok eller en anteckning i telefonen och skriv ner det viktigaste där telefonnummer du fått, vad ett samtal handlade om, vad du bestämt. Chocken gör minnet opålitligt på ett sätt som är helt normalt men också väldigt frustrerande. Att skriva ner saker är inte pedantiskt, det är omtänksamt mot dig själv några veckor framåt, när du inte längre minns vem du pratade med i tisdags. Ta emot stöd tidigt Många av oss väntade för länge med att söka gemenskap, av rädsla för att "störa" eller för att vi tänkte att vi borde klara oss själva först. Men stöd tidigt i sorgen även bara att sitta bredvid någon som förstår gör de första veckorna lite lättare att bära. Du behöver inte vänta tills du "mår dåligt nog" eller tills du har ord för allt.
Det finns ingen manual för det ofattbara. Men du behöver inte hitta på allt själv, och du behöver inte göra det ensam. Hos oss på Livslust och hållbart stöd möts du av människor som själva stått där du står nu i chocken, i det praktiska kaoset, i overkligheten. Du är varmt välkommen till en samtalsträff, en promenad med Knata och Prata, eller vår gemenskap på Discord, när du är redo. Inget krav, ingen tidsgräns.
Sorgen bevisar kärlekens storlek. Vi bär den tillsammans.
Stöd nu
Mind Självmordslinjen: ring 90101 eller chatta på mind.se öppet dygnet runt, anonymt och kostnadsfritt 1177 sjukvårdsrådgivning dygnet runt Vid akut fara för liv: ring 112
Du är också alltid varmt välkommen att höra av dig till oss på info@livslusths.se eller komma till en samtalsträff eller promenad. Du behöver inte ha alla ord redo. Vi lyssnar.