Losing a Child to Suicide

Det finns ingen bra början på den här texten. Det finns inga ord som räcker för det du bär, och vi tänker inte låtsas att det gör det. Ditt barn tog sitt liv, och du lever kvar i en verklighet som inte ska vara möjlig. Kanske läser du det här mitt i natten, för att sömnen inte kommer och tystnaden blev för stor. Vi vet inte exakt hur det känns för just dig men vi som skriver har själva mist, och en del av oss har mist just ett barn. Vi vet att detta är en sorg som ställer sig utanför allt annat.

Vi tänker inte skynda dig någonstans. Inte mot ljus, inte mot hopp, inte mot "vidare". Vi vill bara sitta här bredvid dig en stund, i det som är, och säga: du är inte ensam i det ofattbara. Det finns andra föräldrar som förstår, för att de bär detsamma. När livets ordning vänds upp och ner Ett barn ska inte dö före sin förälder. Det är den mest grundläggande ordning vi bär inom oss så självklar att vi aldrig ens formulerar den förrän den krossas. Vi föds för att en dag ta farväl av våra föräldrar, inte av våra barn. Att förlora ett barn vänder upp och ner på hela den ordningen, och det är en del av varför den här sorgen känns så fullständigt fel i själva kroppen.

Du har kanske märkt att andra inte riktigt vet vad de ska göra av din sorg. Att den skrämmer dem. Det beror inte på att din sorg är för mycket den är precis så stor som förlusten av ett barn är. Det beror på att den rör vid den djupaste rädsla en förälder kan bära, och att omvärlden inte har några ord för det. Ingen har det. Inte vi heller. Men vi slutar inte sitta kvar bara för att orden saknas. Skulden som lägger sig tyngst hos en förälder Nästan alla efterlevande bär skuld. Men hos föräldrar tar den ofta en särskild, obarmhärtig form: jag var förälder. Det var mitt jobb att skydda. Jag skulle ha sett.

Vi vill möta den tanken varsamt, för vi vet hur djupt den skär. Att vara förälder är att bära ett ansvar från första andetaget att mata, skydda, hålla om, se. Så när det värsta ändå sker vänder sig det ansvaret inåt och blir till en anklagelse: om någon skulle ha märkt det, sett det, stoppat det, så var det jag.

Men lyssna, även om det tar lång tid att verkligen ta in: du kunde inte läsa ditt barns tankar. Ingen förälder kan det. Att älska någon gränslöst ger oss inte förmågan att se in i deras innersta mörker särskilt inte när det mörkret ofta göms allra mest just för dem man älskar och inte vill oroa. Kärlek, hur oändlig den än är, kan inte alltid nå ända in i sjukdomens mörker. Det är inte ett mått på hur mycket du älskade. Det är en sanning om hur grym psykisk ohälsa kan vara.

Suicid har aldrig en enda enkel orsak. Det fanns ingen tråd du kunde ha dragit i, ingen enskild sak du gjorde eller lät bli som avgjorde. Du var ditt barns förälder inte allsmäktig. Skuldkänslan är verklig och tung, men en känsla är inte en dom. Den talar inte sanning om ditt ansvar.

Du kunde inte läsa ditt barns tankar. Kärlek, hur gränslös den än är, når inte alltid ända in i mörkret. Det är inte ditt fel. Att sörja olika utan att tappa varandra Om du har en partner, eller delade föräldraskapet med någon, kan ni upptäcka något smärtsamt just nu: att ni sörjer helt olika. Den ena gråter, den andra blir tyst och sluten. Den ena vill prata om barnet hela tiden, den andra står inte ut med att höra namnet. Den ena vill ha kvar rummet precis som det var, den andra behöver förändra. Ni älskade samma barn lika mycket och ändå bär ni det på oförenliga sätt.

Det är oerhört vanligt, och det är ofta här par känner sig som mest ensamma mitt i den gemensamma sorgen. Man kan börja tolka den andres sätt att sörja som att hen sörjer "mindre", eller "fel", eller inte alls. Men olika sorg är inte mindre sorg. Att bli tyst är inte att bry sig mindre. Att fungera på jobbet är inte att ha glömt.

Ni behöver inte sörja likadant för att bära det tillsammans. Ibland är det största ni kan ge varandra just nu att tillåta varandra att sörja på var sitt sätt och att inte kräva att den andra ska möta er där ni är, just den dagen. Det finns inget krav på att gå i takt. Det räcker att inte släppa varandras hand helt, även när vägarna ser olika ut. Syskonen som också sörjer Om det finns andra barn bär de också en sorg just nu samtidigt som du själv knappt orkar hålla dig upprätt. Det är en av de mest omöjliga delarna av allt: att vilja finnas för dina levande barn när du själv är krossad.

Syskon till någon som dött i suicid befinner sig i en särskilt utsatt plats. De sörjer en bror eller syster, de ser sina föräldrar gå sönder, och många av dem tystnar för att inte belasta er ännu mer. De kan känna sig bortglömda i sorgen, eller bära en egen skuld, samtidigt som de försöker vara "den starka".

Vi säger inte det här för att lägga ännu en sten på din börda du bär redan mer än någon ska behöva. Vi säger det bara så att du vet, och så att du inte behöver bära det ensam. Du behöver inte vara en hel och stark förälder för dina andra barn just nu. Ibland är det viktigaste ni kan göra att sörja tillsammans, att gråta i samma rum, att säga "jag orkar inte allt just nu, men jag finns här och jag älskar dig". Och det finns stöd även för syskonen, för dagarna då du själv inte räcker till. Att ta emot hjälp är inte att svika. Det är att låta fler bära. När omgivningen tystnar Många föräldrar berättar om detsamma: hur människor omkring dem försvann eller tystnade. Hur vänner slutade höra av sig, hur samtal dog ut, hur folk bytte sida på trottoaren för att de inte visste vad de skulle säga. Ovanpå den redan omöjliga sorgen läggs då en ensamhet som gör allt ännu tyngre.

Vi vill att du ska veta att tystnaden nästan aldrig handlar om att människor inte bryr sig. Den handlar om rädsla rädsla att säga fel, att röra upp, att göra ont. Suicid bär dessutom fortfarande ett stigma som gör att många blir extra handfallna. Så de säger hellre ingenting alls. Det gör förstås ont ändå, ibland fruktansvärt ont, och du har all rätt att vara sårad och arg över det.

Men det betyder också att du inte behöver övertyga någon rädd omgivning för att bli mött. Det finns platser där ingen tystnar, där ingen byter sida på trottoaren, där ditt barns namn får sägas högt utan att någon rycker till. Andra föräldrar som mist finns här En av de saker som burit många av oss är mötet med andra föräldrar som förlorat ett barn i suicid. Inte för att de kan ta bort något det kan ingen utan för att de förstår utan att man behöver förklara. För att de vet hur det är att gå upp på morgonen i den här verkligheten och ändå fortsätta andas.

Hos oss i Livslust och hållbart stöd finns den gemenskapen. Vi har ofta parallella träffar, så att föräldrar som mist kan mötas bland andra som bär just den här sorgen. Och varje år uppmärksammar vi den 3 juli Internationella dagen för föräldrar som förlorat barn en dag som får finnas till för er, för era barn, för allt ni bär. Du är varmt välkommen att komma, en gång eller många, prata eller bara sitta tyst bland människor som vet. Helt i din egen takt, utan något krav alls.

Vi vill också säga en sista sak, försiktigt: att förlora sitt barn betyder inte att man slutar vara dess förälder. Du är fortfarande ditt barns mamma eller pappa. I minnet, i kärleken, i varje gång du säger namnet, i historierna du berättar där fortsätter ni höra ihop. Det föräldraskapet tar aldrig slut. Det byter bara form.

Vi tänker inte lova dig ljus i slutet av den här texten. Inte i dag. Men vi ska säga en enda stilla sak, mest för att den är sann: många av oss lever vidare. Annorlunda, för alltid märkta, med ett tomrum som aldrig fylls igen men vid liv, och med kärleken till våra barn intakt. Du behöver inte tro på det ännu. Du behöver inte känna något hopp just nu. Det räcker att du orkade läsa ända hit, och att du vet att vi finns här när du vill komma.

Sorgen bevisar kärlekens storlek. Vi bär den tillsammans.

Stöd just nu?

Mind Självmordslinjen: ring 90101 eller chatta på mind.se öppet dygnet runt, anonymt och kostnadsfritt 1177 sjukvårdsrådgivning dygnet runt Vid akut fara för liv: ring 112

Du är också alltid varmt välkommen att höra av dig till oss på info@livslusths.se eller komma till en samtalsträff eller promenad. Du behöver inte ha alla ord redo. Vi lyssnar.